Festivalen har sin givna och trogna publik. För Mora, Orsa och Älvdalen spelar den dessutom rollen som turistambassadör. Vackra vyer över ett vidsträckt landskap – inbäddad i vit dräkt – ger ett bländverk av oskuld och renhet. Festivalen är dock inte var mans egendom. Till finalkonserten igår kväll fanns många osålda biljetter kvar. Då hade den stora tillresta publiken redan lämnat Ovansiljan. 

Årets tema för festivalen var Bildmakaren. Konstnärens uttryck kan variera. Olika språk påverkar varandra. Hur många skapar inte till musik? En ständig underström av olika klangfärger. Harmonierna skiftar, bryter sig fram hos både bildkonstnärer, tonsättare och i författarens ensliga rum. Det är ett förlopp över en korsväg. Många storheter genom tiden har sysslat med både musik, målande och skrivande. Språnget tas från det högst abstrakta till det strängt konkreta. 

Lördag. Vi befinner oss i Skeers Folkets Park utanför Orsa. Klockan är snart ett på dagen och baren öppnar för servering i pausen. Det har gått bussar från Borlänge och Falun. En del har åkt betydligt längre. Främmande språk surrar i kapp med Orsadialekten i kön till klädgarderoben. Konserten som alla väntar på går under namnet Play into my eye. Vi skall snart lyssna till Fredrik Paulsson (violin) och Johan Fröst (piano) och samtidigt se Erika Janungers specialskapade bildspel och film. 

Det är i det närmaste fullsatt. Den franske tonsättaren Erik Satie var ingen muntergök precis. Det förstår man snart när musikerna börjar ta sig an denna konstmusik som bär särlingens signum. Erika Janungers bilder väcker genast uppmärksamhet. Det visuella knuffar undan musiken, förvandlar den till en bakgrundsbild. Musik och bild förstärker ändå helheten, går utanför, viker av inåt, skapar en motsägelsefull sinnesstämning. Ögat registrerar hur pennan rör sig över det vita arket. En sagostad. Ett mörker. Hotfull ödslighet. Det musikaliska verket heter Saker sedda från höger och vänster (utan glasögon) och består av tre korta satser. Här finns mycket olika dimensioner och temperament. 

Erika Janunger håller en fortsatt smått ironisk distans till musiken. En flicka med en barbiedocka i famnen. Snart börjar leken. Ömsom mjuk och följsam, ömsom hård och våldsam. Dockan får håret avklippt, förvandlad till brud, flygande. Erika Janunger sysslar med lekfull och infallsrika inslag. Hon Av olika trådar skapar hon spindelliknande former, musiken sätter dem i rörelse. De travar ut genom dörren. Avslutningen skildrar ett slags gasformiga molnformationer. Slumpen styr. Allt förintas. En särskild sorts poesi till kraftfull tonljud. Därefter, till tonerna av Mycket väsen för ingenting (EW Korngold), får vi se en slapstickartad kortfilm innan självaste Chaplins Immigranten får ta över bioduken. Häpet stirrar man på den svartvita filmen och påminns än en gång om ett bildspråk som trots sin primitiva form ännu kan locka till skratt, förstärkt av musikens egna färgsprakande klanger. 

Efter pausen är det dags att återknyta bekantskapen med den estniske tonsättaren Arvo Pärt. Dalasinfoniettas stråkar dirirgeras av Tobias Ringborg. Arvo Pärts nyare musik, som han själv kallar tintinnabuli, har en mycket melodisk enkelhet. Treklangsackordet härskar. Musiken har något ödesmättat över sig. Tålamod och innerlighet krävs av musikens utövare.. Det är som om tiden sakta rinner ut i en rymd. 

Därefter äntrar Maxim Rysanov (viola) scenen. Han har gästat Vinterfest förr och det här är bara en av flera framträdanden under årets festival. Han motsvarar alla förväntningarna. En tekniskt fulländad solist. Publikens jubel vill inte tystna. Man kräver extranummer. 

Och stämningen blev snabbt hätsk. Jag var inte där, men har pratat med folk som var det och bilden är ganska klar: Främlingsfobin ven genom luften. En politiker - Peter Hultqvist - kallades vid ett tillfälle ”landsförrädare” och applådåskorna rullade när moskémotståndarna talade. 
Var det folket mot eliten? Nej. Det finns nämligen ett parti som heter Nationaldemokraterna. Det står en bra bit till höger om Sverigedemokraterna. Det svävar över rena avgrunden - och detta lilla extremistparti var väl företrätt på mötet. Går man in på Nationaldemokraternas hemsida kan man få sig till livs en obehaglig  artikel om mötet, där mötesdeltagarna delas upp i svenskar å ena sidan och muslimer och mångkulturella politiker å den andra. 
Nationaldemokraternas partiledare Marc Abramsson hade i egen hög person rest dit för att yttra sig, vilket säger något om hur detta parti med alla medel försöker exploatera främlingsfientliga stämningar. På plats var förstås också Sverigedemokraterna i Borlänge. 
Det orimliga med det här är att en liten, men extrem och intensivt närvarande minoritet kan ta över ett möte och ge sken av att de representerar en majoritet av befolkningen. Vem som helst inser ju att om en vanlig borlängebo, eller vilken svensk medborgare som helst, konfronterades med dessa nationaldemokraters idéer skulle de rygga tillbaka av avsky. Sverigedemokraterna har, å sin sida, varit skickligare på att klä sig i kostym och slips och en mer polerad yta. Men även där är det trots allt så, att när vanligt folk får höra om Sverigedemokraternas historia av extremhöger och nazianstruken ideologi så ryggar de allra, allra flesta tillbaka: Det där vill vi inte ha att göra med. I riket fick Sverigedemokraterna runt fem procent av rösterna. I Borlänge fick de runt tio. Det är en minoritet. De sitter i riksdag och i kommun. De måste respekteras som invalda av folket. Så är det: Inget förakt mot dem är tillåtet i min värld - för då sänker man sig till den rasistiska nivån. Men de kan inte tala för en majoritet! 
Hur är det möjligt att frågor om religion och etnicitet ofta blir så dominerande i debatten? Svaret på det tror jag är följande: De etablerade partierna har misskött sig. De har varken lyckats hålla liv i de ideologier som sätter den sociala jämlikheten först eller skapa ett samhälle som går mot ökad jämlikhet. När ojämlikheten rusar iväg, arbetslösheten är hög och varken politiker eller media vill tala om sociala och klassmässiga problem och konflikter - ja, då återstår det till slut bara att dela upp folk i svenskar och icke- svenskar, i muslimer eller kristna. 
En paradoxal effekt av det djupnande klassamhället är således att klassklyftor diskuteras mindre! Här tror jag också att vänstern och arbetarrörelsen ibland gör misstaget att mer fokusera på att bekämpa rasister än att undanröja rasismens grundorsaker. 
Vad ska man göra åt detta? Det är direkt tragiskt att i ett fattigt land som Egypten kan kristna och muslimer demonstrera tillsammans för ett gemensamt mål - demokrati. I Sverige rör vi oss åt andra hållet. 
Vi glider sakta men säkert nerför ett sluttande plan och till slut krälar vi alla i den danska grop där allt som gäller är: Är du svensk eller inte. 

Den här gången lät det bra, förbannat bra. Samma plats, samma kör, samma klädsel, nya körsångare, ny byggnad och ny dirigent. 

1965 dirigerades Orphei Drängar (O.D.) av den legendariske Eric Ericson, men i söndags var det hans favoritelev som dompterade kören. Hennes insats recenserades på följande sätt av en ortsbo ”Tänk att ho, e lita späd människa från Ludvika kan tämja så många karlar”. 

Att den gamla manliga bastionen numera leds av en dam är ingenting mindre än en sensation. Och det rör sig inte om någon inkvotering, Cecilia Rydinger-Alin (C R-A i fortsättningen) är bäst i Sverige i sitt gebit. Därför valde man inte den förträfflige Folke Alin, körens vice dirigent, (repetitör och ackompanjatör), vilket hade varit naturligt. Nej man valde Folkes fru. Men jag är säker på att herr Alin har bidragit till sin hustrus framgång. Det räcker nämligen inte med att vara begåvad, det räcker inte ens att vara skolad i Ludvika, för att nå den olympiska höjd där C R-A numera vistas. 

Det har krävts ett oerhört hårt arbete, med ständiga resor till symfoniorkestrar och körer. Att under denna tid föda och fostra tre? barn är omöjligt utan ett gediget stöd. Maken (pianisten, sångaren, kormästaren vid Kungliga Operan) Folke har gjort det kvinnor förväntats göra under århundraden: stötta geniet. Se där en modern gentleman per excellence, ett föredöme för alla ungherrar, bugen er och tag lärdom. 

Att konserten i Cassels avslutades av långvariga applåder och stående ovation var välförtjänt. Kören lät otroligt bra, men det var ingen överraskning. Däremot överraskades vi av ett sublimt uruppförande: Sven-David Sandströms Sanctus, gudomligt, konsertens höjdpunkt, vilken hitlåt. Ave Maria av Franz Biebl var en annan modern komposition på samma tema, som nästan nådde samma nivå. 

Valet av sånger gick i andlighetens tecken: fyra sånger – moderna kompositioner – som behandlade en kristen tematik och fyra naturromantiskt panteistiska sånger: Kung Liljekonvalje, Fröding/Wikander, Gesang der Geister uber den Wassern Goethe/Schubert (suveränt framfört av kören och pianisten); och I furuskogen och På fjället sol komponerade av Peterson-Berger, (jag är barmhärtig och utelämnar författarnas namn eftersom texterna är så genant pekoralistiska). 

Tre före detta ynglingar uppväxta i Ludvika bidrog till körklangen: en mild lyrisk tenor Magnus Sjögren, en åskmullrande andrabas med ett soligt leende Peter Bladh och bravurtenoren Lars Plahn, vars klingande ”le-evom” tydligt hördes i extranumret Hej dunkom. Om någon av hans beundrarinnor från Högbergsskolan 1988 var i Cassels, så är jag säker på att deras hjärtan bankade såsom i ungdomens dagar. 

Det är i traditionella sånger som Hej dunkom och Ett bondbröllop man hör att O.D, inte bara kan sjunga ”svåra” och vackra kompositioner, nej fortfarande kan de låta som idévärldens fullkomliga Uppsalamanskör: förstärkta andrabasar och förstatenorer; och två volymlägen starkt och jävligt starkt. Förmodligen kan den körklangen orsaka både bullerskador och för tidiga födslar. 

I Cassels fick publiken höra O.D.-rösternas berömda värjstålsklang, men numera har klangen blivit mjukare och smidigare, men skärpan finns kvar. Numera hör vi inte klangen från det svenska stålet, nej den här klangen är finare ändå. Det klingar som Damaskusstål, en numera försvunnen stålkvalitet som åstadkom svärd med en smidighet och skärpa som aldrig har uppnåtts sedan dess. Denna mjuka, sensuella, varmt levande körklang kan ingen annan än Cecilia Rydinger-Alin åstadkomma. 

Själva kärnan är att människor med olika bakgrunder, kulturer och språk inte kan leva tillsammans. Istället för att vilja skapa mötesplatser, integration och sträva efter att leva fredligt tillsammans så är den medvetna och tydliga ambitionen att slå split och splittring. ”Svenskar” ska ställas mot ”invandrare”. Och strax under den hotfulla och hätska ytan så känns det som om det nakna våldet ligger och väntar på att få blossa upp. 
  
I samband med ett plansamråd i Borlänge häromkvällen så slogs en äldre fullmäktigeledamot ned. Att sådant sker är ett tecken på hur respekten för det demokratiska samtalet urholkas när politiken ska söka sin näring i den hårda konfrontationen, de hätska utfallen och ordvalen. När ändamålet ska helga medlen så ger det ena det andra till sist. Våld och hotfullhet hör inte hemma på eller i samband med demokratiska politiska möten. Sådant måste man helt ta avstånd ifrån! 
  
Split och splittring skapar aldrig fungerande samhällen. Det skapar rädsla och osämja. Möjligen kan de högerextrema tillfälligt finna tillfredsställelse i hatet mot människor med annan kultur och bakgrund. Men det är inget som löser några problem. Istället blir det bara en undanflykt för att slippa ta itu med sådant som arbetslöshet, utbildning, integration och hur vi lever tillsammans. Arbete med dessa verklighetens problem kan skapa trygghet och stabilitet. Att däremot på olika sätt medvetet försöka förstärka fördomar, motsättningar och hat leder inte till något konstruktivt. 
  
Allt detta blir så tydligt när från andra delar av landet tillresta högerextremister samt några lokala representanter i samma anda uppträder på ett plansamråd i Borlänge. En moské som ska ersätta den nuvarande blir symbolen som används för att i hätska och nedvärderande ordalag driva upp stämningarna på mötet. För att sprida rädsla och oro bland mötesdeltagarna så springer intensivt fotograferande högerextremister runt i lokalen. Uppenbarligen är de skolade i förvirringens och mötesstörandets konst. 
  
En grundlagsfäst princip som religionsfrihet tycks inte spela någon roll i sammanhanget. Inte heller verkar den lagfästa ordning som styr ett plansamråd betyda något. Nej, det är ilskan, hatet och vanföreställningarna som ska luftas och ta över. Om den typen av stämningar får leda utvecklingen i ett samhälle så visar historien upp de mest avgrundslika och förödande politiska resultat. Det är inte några pärleportar som öppnats, utan avgrunden rätt ned i helvetet ! 
  
Demokratiskt sinnade medborgare kan aldrig acceptera en sådan utveckling. Religionsfriheten, som är en av våra grundlagsfästa demokratiska rättigheter, måste respekteras. Bygg- och planprocesser måste genomföras enligt de lagar och regelverk som i demokratisk ordning är fastställda. Svensk lagstiftning måste gälla lika för alla medborgare i vårt land. 

Det är inte en dålig film, den är inte ens usel, den är värre. Och jag tror mig veta varför. 
I de ursprungliga Åsa-Nissefilmerna fanns en genuin folklighet, oavsett utfallet. De hade en bas i det traditionella folklustspelet. Det är helt uppenbart att upphovsmännen bakom Åsa-Nisses återkomst, som manusförfattaren Henrik Dorsin och regissören Fredrik Boklund, inte har minsta känsla för den traditionen. De är medelklassintellektuella  som försöker göra sig gemena. 
  
Filmen handlar alltså om Nisse och hans trogna vapendragare Klabbarparn och deras respektive “käringar”, här faktiskt mindre pregnanta och framträdande än i de gamla Åsa-Nisserullarna. Nisse hittar en oljekälla på gården, varpå cirkusen är igång. Storkapitalets skurkar och till och med statsministern blandas in. Nog med referat. Roligast är Sven Melander som grötmyndig skånsk direktör.  
   
Ingen skugga faller heller över Kjell Bergqvist som Nisse – även om han saknar John Elfströms yvigt dynamiska utspel – eller Michael Segerström som Klabbarparn, de kämpar heroiskt med ett manus som saknar mål och riktning. 
  
Filmen är ett hopkok av influenser från olika filmgenrer, en cinematografisk pyttipanna med allt från masslagsmål à la västernfilm, agentthriller och vardagskomedi till fäktning med lasersvärd (hämtat ur Stjärnornas krig). Det kunde blivit kul om det gjorts med finess. Sådan saknas, regissör Boklund får Ragnar Frisk att framstå som ett förbigånget geni. 
  
Helt obegripligt är Martin Aagards resonemang (i Aftonbladet) där han jämför nya Åsa-Nisse med Mel Brooks Det våras för Hitler. Den handlade ju om två skumma teaterproducenter som lurade åt sig pengar för en teateruppsättning som de räknade med skulle göra fiasko, varvid de kunde lägga ned den och behålla pengarna. De valde ett ämne de utgick ifrån skulle väcka raseri, en musical som glorifierade Hitler och nazismen. Istället blev det succé och de blev skyldig folk pengar. Här fanns kollisionen mellan det förväntade och oförväntade, sådana finesser skådar man förgäves efter i Knohult. Utmanade Det våras för Hitler den goda smaken så utmanar Wälkom to Knohult ingenting utom åskådarens tålamod. 
  
En notering i periferin: när Knohult i filmen blir en egen republik är det första gången på 58 år för en sådan revolution. Förra gången var 1953, i Gösta Bernhards Kungen av Dalarna, då landskapet blev en egen monarki sedan en urmakare i Mora påstått sig vara ättling i rakt nedstigande led till Gustav Vasa. Den revolutionen var nog roligare.